KLET - The One And Only!

Peter var här igår och vi pratade, verkligen pratade. Det var mest Peter som pratade, vilket kändes skönt. Det var så befriande att bara sitta och lyssna på honom. Desto mer han berättade desto mer förstod jag mig på honom. Det var nog riktigt jobbigt att behöva berätta så tunga grejer som jag faktiskt fick höra igår. Men jag är tacksam att han ville berätta. Jag hade ju självklart önskat att han berättat tidigare, men jag förstår så här i efterhand att det inte bara är något man vräker ur sig. Speciellt inte om det är något som man inte har bearbetat själv. Att jag kan prata så öppet som jag ändå kan, beror på att jag har bearbetat det mesta av mina issues och klarar idag av att tänka på allt det jobbiga som skett. Nu var det Peters tur att börja bearbeta.

Jag vart chockad över det jag hörde, jag blir arg och ledsen när pissiga saker händer andra, som "förstör" dem, som gör dem till något de inte vill vara, som ändrar deras personligheter. Det är inte kul att vakna en dag och inse att man ändrats, att man inte längre känner igen sig själv. Att man måste gömma sig bakom någon fasad, något man egentligen inte är, för att skydda sig själv.

Peter har gjort en del grejer som inte vart så uppskattade och han vet om det. Han vet att han gjort bort sig och han vill inte skylla det på någonting egentligen, men det är ju ett spår av allt som hänt. Det är något han måste jobba på, och igår tog han första steget till det. Han sa mycket vettiga saker igår, mycket föll på plats.

Men det kommer inte ändra att jag mist en del känslor som fanns där i början, när jag var tokkär och inte kunde tänka på något annat än att få vara med honom. En del känslor är borta, och jag hoppas att de går att få tillbaka. Jag vill ge det vi hade en chans. För det vi hade, bara Peter och jag var bra, även om det fanns punkter som kunde bli bättre. Men jag sa ju aldrig till när något kändes en aning fel. Men nu har jag sagt precis allt jag har haft på hjärnan, nu är de ute alla de tankarna och Peter har förklarat varför det har varit som det har varit. Så nu vet vi ju vad vi måste jobba med. Vad som inte funkade. Vi har berättat vad vi vill ha av varandra och vart vi står i olika frågor. Jag och Peter är ändå rätt lika på många sätt, och vi har roligt ihop. Nu måste vi bara kämpa vidare, men denna gång ta det lugnt. Jag måste känna efter ordentligt om detta är det rätta för mig. Jag måste veta innan jag ens kan lova Peter att jag är hans till 100%. Jag önskar bara av hela mitt hjärta att jag fick vrida tillbaka klockan och göra om en del grejer som jag själv gjorde fel från början, och att jag hade i fråga satt Peter på en gång när det varit något.

Det jobbigaste för mig just nu är bara tanken på hur Mirre ska reagera på det hela. Jag hoppas att hon för min skull är världens bästa syster och ger Peter en andra chans, en ärlig sådan också. Jag vet att han gjort fel på en del punkter, men jag känner att han förtjänar en chans av mig och jag vill ge den till honom. För så som jag kände för Peter är inget jag vill släppa bara sådär, skita i något som kanske skulle ha kunnat bli riktigt bra. Jag hoppas att du inte sitter hemma och suckar och hoppas jag ska komma på bättre tankar. Du skrev i ett mail en gång att du till och med skulle acceptera Hitler som din svåger, så jag hoppas nu du håller ditt ord, för nån Hitler är han inte. Han är bara lite vilsen, och det beror på så mycket. Jag vet själv hur det är att vara så vilsen. Det ända man kan göra är att ordna upp sitt liv, själv. Ingen annan kan göra det åt en, visst man kan få stöd men det jobbiga måste man ta itu med själv.

Så vill jag bara säga tack till Lave och Johan som gjorde det så enkelt för mig idag. Jag hade inte räknat med att ni skulle vara så förstående. Att ni kan vara så pass openminded att ni ger honom en chans till och gör det utan att klaga det minsta. Ni är såna underbara vänner och jag vet inte vad jag skulle göra utan er.
Hoppas att Mirre också kan göra det enkelt för mig. Jag vet att det kommer ta emot. Jag tycker att det är lite tråkigt att jag inte ens orkar berätta detta för dig i telefon, men jag är rädd för vad du ska säga.

"Jag är så glad just nu, vill typ spy och dö på samma gång! Fan lite nervös är jag ju, men det är ingenting jämfört med vad jag kommer vara på lördag."

"Perfekt! Det är ordet som beskriver mitt första möte med Peter! Det var perfekt och jag skulle inte vilja ändra det alls."

"Jag kände att jag ville kyssa honom, men vågade inte riktigt. Efter ett tag tar han tag i mig och drar mig närmare honom, så kommer första kyssarna. De var så härliga, lite som när man var yngre, lite fumliga."

"Jag känner i hela kroppen den där äckliga men sköna känslan (mest äckliga) som jag tror är kärlek. Jag tror att det är precis så det känns. Ingen aptit, illamående, obeskrivlig lycka, oro, ångest, LYCKA!"

"Jag vill ha honom här snart, riktigt snart annars blir jag nog sinnesrubbad."

"Jag vet inte om det är en så bra grej att hela min vakna tid går åt till att tänka på Peter, precis all. Om det inte kommer att funka så kommer jag bli så knäckt. Hoppas han inte krossar mitt hjärta. För jag orkar inte med det. Jag har fallit så handlöst, jag kan inte hindra det. Detta är inget jag kan rå över, det bara händer och hur mycket jag än försöker så fortsätter jag att falla."

"Detta är som inget förrut. Detta är något helt nytt, därför så skrämmande."

"Jag vill bara skrika rätt ut i luften att jag är galen i honom, så alla hör. Så de får veta hur det känns i mig.Hur det pirrar i magen, hur jag vill spy av lycka och ovisshet på samma gång!"

"Jag har fuckat up så mycket förr, så nu vill jag bara att allt ska bli rätt för en gång skull. Vill att allt ska få ta sin tid, är det meningen att det ska vara vi, så blir det vi."

Jag blev ganska så chockad idag, igen. Han dök upp på mitt jobb, mitt från ingenstans kändes det som. Jag var inte riktigt beredd på det om man säger så. Han hade skickat ett sms runt tjugo över sex och jag såg det inte förrens klockan kvart i nio. Jag gick ut till honom, han var alldeles genomblöt av allt regn. Säkert jättekall också.
Han ville bara se mig och prata lite med mig.

vart ju ganska skumt allt i onsdags, och det var nog knappast så nån av oss ville att allt skulle sluta. Så vi kom överrens om att vi ska träffas och bara reda ut allt, för att han känner att han måste få säga en del saker. Jag är säker på vart jag står och han säger att han inte vill prata för att övertala mig utan för att han behöver få vissa grejer sagt, och då ska jag lyssna på vad det är han har att säga.

Antingen är det han gjorde idag riktigt stalker-varning på eller så är det lite romantiskt. Kändes först som riktig stakler-varning men sen så förstår jag hur han tänkte när vi pratat ett tag. Tejkompisarna på hans jobb tyckte det var en bra idé, hehe! Annars är jag nog mer för att man hör av sig och säger att man är på väg, gillar inte att folk dyker upp oanmälda så där jättemycket. Men när han står därute och har gjort det i regnet i 2 ½ timme så är han värd 15 minuter av min tid.

Det kanske var det bästa det som hände idag. Jag vill ha nån som kämpar för mig, nån som kan visa sina känslor. Inte nån som säger 3 meningar och sen skiter i allt och bara går.

Jag vill att du ska förstå att jag är en egen person, en person som gör precis som hon själv vill. Att jag aldrig mer kommer låta någon bestämma något om hur jag är som person, hur jag klär mig, hur jag smyckar min kropp, när jag får släppa mig, vem jag får träffa. Jag är jag och jag bestämmer över mitt eget liv. Jag är inte någons egendom.

Du gjorde det väldigt enkelt för dig. Jag vet inte om det riktigt var det jag väntade mig av dig. Eller jo, det var nog det. Jag fick aldrig ens försöka förstå mig på dig, fick aldrig veta någonting riktigt om dig. Jag vet egentligen ingenting och det är nog precis så du ville ha det. Jag hade nog aldrig fått komma dig nära och vad är det för relation?

Jag sitter här chockad. Det var så kallt.

We had a good run... va fan ska man säga?

Idag ska jag åka till P, är lite nervös faktiskt även om det ska bli riktigt kul. Ska få träffa iaf en av hans kompisar idag. Får se vad vi hittar på, vet inte vad man gör i hans stad. Ska bli spännande. Se hur han bor liksom.
Så nu ska jag packa, som tjej är det ju riktigt jobbigt. En kille kan ta med sig en tandborste och rena kallingar så är han good to go. Men vi tjejer eller åtminstonde jag behöver mycket mer än så med mig. Å jag kan ju inte glömma nåt heller som jag kan när jag sover hos Lave tex för hon har ju ALLT jag skulle kunna tänkas behöva. Så jag ska ta en dusch nu och sen packa ner allt som kommer behövas.

Tatueringarna gör fortfarande lite ont, hur ska jag kunna kramas mazimalt med P idag då? Usch.
Får plasta in dem, och sen kommer ju problemet med att jag inte får ha byxlinningen över själva stjärnorna. Så jag får antingen ta mysbrallor, vilket jag INTE vill eller strumpbyxor och dra upp dem till halsen. Fan... :)

Känns som om det var typ 4 veckor sen jag träffade P även fast det var i måndags morse sist. Ska bli grymt att få krama om honom, bara 5-6 timmar kvar, Yay!

Nej nu ska jag slita mig och ta en dejt med duschen, med hög agressiv musik på, det behövs känner jag.

KILLING IN THE NAME OF

Fuck you i won't do what you tell me!

Jag är som ett vuxet barn! Ibland är jag verkligen det och idag var det en sådan dag.
Gick upp imorse en kvart innan jag skulle åka till jobbet, klädde på mig i nattmössan, såg helt galet ut när jag var klar, som när ett barn får välja kläder själv ni vet. Inget matchade, det såg bara störtfult ut, å så kepan på sne.
Somnade på bussen, dreglade lite.

Sen så snackade jag lite med P på msn, han sa att vi ev kunde ses i veckan och jag blev glad som en unge på julafton, sen när det visade sig att det inte var möjligt blev jag lika ledsen som Emily vart i söndags när hon inte fick äta sin klubba hon hade fått av pizza-gubben för sin pappa, okej jag vart inte lika ledsen eller ens ledsen så jag grät och ville ha nappen :) Men jag vart besviken, och irriterad på mig själv, mest för att jag ska bli så ivrig över allt.
Men jag kan ju alltid roa mig med tvättstugan istället  eller att träna. Hade varit kul att träffa P bara :P

Aaaaaaaaahhh nu kommer jag ju på varför jag grinar till pavarotti och typ djursjukhuset och beter mig som en unge!

Lingonvecka!

Btw detta var ett sånt där svammel-inlägg, de kommer med gämna mellanrum, när lilla Klet inte har sovit och bara snackar i nattmössan och så mumlar jag också, men det hör ju inte nu.... aaaaaaaahh ännu mer svammel.
Perfekt dag för att hänga med Mirre, då hade det blivit skratt-attack :D

btw # 2
Iskall Cola Zero, kall nyöppnad general white och facebooks musicquiz, kan inte bli så mycket bättre just nu :)