KLET - The One And Only!

Jag kan tänka mig vad vissa av er kommer tycka när ni har läst det här inlägget. Ni kommer undra över hur jag kan skriva dessa meningar om en annan kille när jag faktiskt är tillsammans med Peter. Det betyder bara att ni aldrig kommer förstå min relation till Johan (som är mitt ex för er som inte vet). När ni läser det här vill jag inte att ni ska tro att jag vill ha honom tillbaka, jag skriver det här som hans bästa vän, om en av mina absolut bästa vänner någonsin. Till en av de personerna i den här världen som i princip vet exakt hur jag fungerar och som jag älskar otroligt mycket.

Johan skickade en länk med en låt som han ville att jag skulle lyssna på vilket jag gjorde, vilket slutade med att jag satt och grät. Jag hade äntligen fått min låt som jag tjatat om i 5 år! Johan håller på med musik och jag har tjatat sen jag var 16 år på att få en låt men johan sa alltid till mig att jag skulle få den när han var säker på att det var rätt tillfälle. Jag blev surig men förstod också att man inte ville slänga ut en kärlekslåt till nån som man kanske inte skulle komma att vara tillsammans med så länge. Jag fortsatte tjata men han tyckte aldrig att det var rätt tillfälle. Men nu var det rätt tillfälle, det blev inte en kärlekslåt, utan en låt om vänskap. Om vår vänskap. När jag lyssnade på den så kunde jag inte annat än att gråta, allt var så sant. Vi håller på att glida ifrån varandra, vilket vi lovat att vi aldrig skulle göra. Vi skulle alltid vara så tajta som vi alltid varit och inte låta något eller någon komma oss emellan, lättare sagt än gjort kan jag ju lova!

Vi har börjat glida isär mer och mer, vi båda har hittat nya kärlekar som tar upp mycket tid och som vi båda prioriterar, plus en hel del annat. Vilket vi kan göra det eftersom vi vet att vi alltid finns där för varandra även om vi inte hörs på månader eller inte träffats på över ett halvår. Jag vet att jag alltid kan lita på Johan och jag vet att han alltid kan lita på mig och att han vet jag ställer upp om det är något. Vi har känt varandra i över sju år och praktiskt taget levt sida vid sida i fem hela år. Vi kan varandras dåliga och bra sidor och hur man plockar fram dem. Vi kan prata om allt, vi kan be varandra om råd och vi kan idag efter några års träning diskutera väldigt vettigt med varandra och samtalsämnena tar alrig slut. Det som är skönt med min relation till Johan är att han vet hur jag fungerar, jag behöver aldrig förklara mig eller be om ursäkt för hur jag är eller beter mig för han vet precis varför jag beter mig på ett visst sätt och kan också få mig att skärpa till mig om det behövs. Det har tagit tid men han har lärt sig, haha det går faktiskt lära känna mig och förstå sig på mig, man måste bara inse att det tar låååång tid. Vi har alltid haft väldigt roligt med varandra, vi skrattar mycket ihop och har en del interna skämt som håller än idag. Jag saknar våra hängkvällar, då vi bara chilla framför tv-spelet eller nån film och svulla och snackade skit. Jag saknar Johans otroligt dåliga kommentarer och skämt om precis allt. Jag saknar min bästa vän, otroligt mycket emellanåt. Vi måste se till att hålla kontakten, kanske träffas nångång då och då. Jag vet att jag aldrig har tid men jag får helt enkelt göra tid!

Till anledningen varför jag inte vill ha tillbaka Johan (kan man ju undra eftersom jag har porträtterat honom som så underbar) är för att våran kärleksrelation blev en bästisrelation. Det var därför det tog slut, Johan var inte rätt för mig på det planet. Johan är mer som en bror än som pojkvänsmaterial. Vi är helt enkelt för mycket buddies vilket jag är supernöjd med, han passar perfekt som en buddy. Ur det hela kom det ju något otroligt bra, en stark vänskap som förhoppningsvis kommer att hålla livet ut! Jag kan bara säga grattis till A som fick bli hans flickvän och hoppas att de nu är rätt för varandra och att allt flyter på och att hon är en ännu bättre flickvän än vad jag var. Jag var inte alltid den lättaste att ha att göra med, det vet jag, jag borde ansträngt mig mer. Det var han värd!

Jag har lagt alla jobbiga känslor bakom mig som har att göra med vissa av mina vänners och familjs åsikter om Peter. De har rätten att tycka vad det vill om honom, så länge de respekterar mitt val och står vid min sida vad som än händer, vilket jag vet att de kommer att göra. Det är så här det är, jag kommer inte släppa Peter hursomhelst, även om det kan kännas som om jag vill slänga ut honom med huvudet före så klarar jag ju mig faktiskt inte utan honom! Dessa dagar vi har varit ifrån varandra nu har varit tunga, jag saknar allt som har med honom att göra, precis ALLT. Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som är så speciellt med Peter mer än att han är underbar och att han är rätt för mig, hur knepig han än må verka vara :) Jag älskar min lilla Assburger, så äre bara.