KLET - The One And Only!

Dagens toppen:
Jag fick godkänt på tentan som jag oroat mig så mycket över, mest för att det var så sjukt mycket vi skulle lära oss inför den. Hela kroppens anatomi och fysiologi, allt från ögats funktion till hur en aktionspotential sprids i kroppen till hormoner och deras funktion och målorgan. Man får inte heller glömma att allt detta skall läras in på latin as well. Ni kanske hajar att jag är feting nöjd över att klarat tentan och inte bara precis utan med liiiite marginal också.



Dagens botten:
Kom hem efter en lång skoldag, hungrig och trött så förvandlades jag till den där fittiga, bitchiga flickvännen som jag inte tycker om att vara och var uppenbarligen dum i huvudet och elak mot Peter. Nu sitter vi i varsitt rum och pratar inte med varandra, tror jag ska göra som han brukar när vi har tjafsat - gå in till honom och be om ursäkt och pussas lite samtidigt som jag förklarar att jag var dum i huvudet och att han är världens bästa.

Man kan inte vara en toppen flickvän hela tiden.

Solen skiner inte i min värld. Här är det konstant oväder, det åskar, blåser och regnar. Här ligger träden längst med marken. Ibland lugnar det ner sig och duggar lite lätt men himlen är alltid grå i min värld. Jag skulle vilja att solen sken och att det blev uppehåll, i alla fall ett tag. Kaos mest hela tiden inombords och jag vet inte ens alltid varför.

Det känns som om mitt liv blir mörkare och mörkare, jag vill inte ha det så längre. Jag vill inte vara mig själv just nu. Jag vill inte umgås med mig själv nå mer.

Jag vill så mycket men misslyckas gång på gång. Jag har folk som jag älskar runt omkring mig men jag spottar på dem, jag pissar på dem och skiter i dem totalt när DU tar över mig. När DU äter upp mig inifrån och övertalar mig till att göra något jag inte vill. DU ser till att jag blir någon annan genom att använda DIG av din bästa vän, ni ser tillsammans till att jag blir hon som vågar, hon som kan skratta, hon som gör allt det jag inte kan. För ett tag så får NI smärtan att försvinna, för att komma tillbaka och slå mig i ansiktet, hårt dessutom. Det tar långt tid för mig att återhämta mig när DU varit på besök och du kommer alldeles för ofta. DU ser till att jag inte har den livsglädje jag förtjänar, DU hånskrattar mig i rätt i ansiktet och lämnar mig sen ensam. Vad ska jag göra för att bli av med DIG, när ska det räcka? När har DU fått nog? För jag har fått nog nu!

Jag behöver så mycket mer hjälp än vad jag kan få, jag behöver ert stöd. Jag behöver höra från er att jag är älskad och varför. Jag behöver känna mig speciell, viktig och SEDD. Jag behöver det för att sluta söka den negativa uppmärksamheten. Jag är som ett barn, jag tar all uppmärksamhet jag kan få. Får jag inte den jag behöver så ser jag till att få ialla fall nån slags uppmärksamhet och då blir det den dåliga varianten. Så jag ber er överös mig med posititvitet, tjata på mig om hur bra ni tycker att jag är för jag kan inte tala om det för mig själv. Få mig att tro på det ni säger och hjälp mig en bit på vägen. För det gör så ont att bära på allt ensam, det är tugnt och jag vill inte berätta eller prata om allt - fast jag borde.

Jag var hos min terapeut idag, så jag tog ett nytt kliv idag. Det kommer ta tid men jag försöker, det är inte det lättaste jag gjort. Det finns så mycket skam kopplat till det hela, så mycket ångest, så mycket smärta.

I lost my soul,
deep inside.
and it's so,
black and cold,
deep inside.

De flesta av er som läser min blogg, eller alla... förutom Peter läser ju mina statusuppdateringar på fejjan så ni vet pretty much vad som händer i mitt liv och Peter vet väl allt trots att han inte är på fejsbook.

Jag har ju kommit in på sjuksköterskeprogrammet på Karolinska Institutet och börjar måndagen den 30/8. Jag är så sjukt nervös över det hela och superlycklig på samma gång. Jag är mest nojjig över att inte få några nya vänner, att bli alldeles ensam och utanför. Jag är varken bra på att skaffa nya vänner eller att behålla de gamla. Jag har idag typ en och en halv vän, hur jävla normalt är det? Jag hoppas jag träffar lite trevliga människor som gillar mig och som jag gillar också förstås. Jag skulle verkligen behöva det. Annars är jag inte orolig över tentor och likande, det ser jag nästan fram emot. Men tre år utan någon skulle vara tokjobbigt. Jag fattar inte vad som är så svårt för mig egentligen? Jag fattar inte varför jag inte bara kan vara lite självsäker och våga starta ett helt vanligt jävla samtal utan att känna mig som en jävla sopa. Jag funderar alltid för mycket på vad andra ska tycka om mig, jag stammar och blir röd i fejjan. Jag gillar verkligen inte den sidan av mig. För jag är ju inte en så hemsk människa, jag tror till och med att jag är rätt trevlig och att jag är rätt kul att vara med om man känner mig. Jag måste bara våga släppa in lite folk i mitt liv.

Det är alltså dags att släppa sin trygghet på Brännis (jobbet), det är också lite jobbigt. But hey, I can do it - I will do it - even if it kills me!