At last
Jaha, då var vi paret som umgås utan att faktiskt umgås. Vi sitter i samma rum, men vi konverserar inte med varandra. Vi skrattar åt olika saker. Vi lyssna på olika saker, ser på olika program. Det blir inte mycket sagt alls av värde.
"Vart ska du?"
"På toa"
"Okej."
Vad hände? Varför blir det alltid så här efter ett par år? Har man pratat klart om allt? Är det meningen att man mest ska irritera sig på varandra? Skrika om onödiga saker, tjafsa om skitsaker? Vara sura på varandra eller helt enkelt totalt ointresserade av varandra? Istället för att faktiskt umgås på riktigt och göra roliga saker ihop. Jag vill gå på muséer, fika, promenera på stan, äta på restaurang, hålla handen och hångla mitt på stan. Ha passionerat sex mitt på dagen inte varannan vecka innan man ska sova efter att man ställt frågan "vill du knulla?" och får svaret "mmm okej då". Jag vill att livet ska bestå av mer överraskningar, att det ska vara lite roligare, mer spontant.
Det känns som om jag verkligen har försökt att hitta på roliga saker, flertalet gånger utan att få den respons jag varit ute efter. Jag orkar inte ens bry mig längre, inte om något. Jag kommer hem, sätter mig framför datorn, surfar, har tråkigt men jag får åtminstonde vara ifred och jag slipper negativitet, jag går in i min värld av fantasier, min musik som får mig till mitt happyplace.
Jag orkar inte längre försöka ha roligt, intressant sex, jag vet ändå att vi inte är på samma nivå så jag klarar mig utan. Jag har kommit så pass långt att jag hellre fixar det själv, än att bli besviken och det är fan som ett halleluljamoment! Jag vill känna mig attraktiv, vilket jag ínte gör och inte har gjort på läääänge. Hur ska man kunna göra det när man inte får den bekräftelse man behöver? Ska jag leta på annat håll? Nej, det vill jag inte. Jag vill bara ha bekräfelse av en person, ingen annan. Det är ointressant.
Jag känner mig så gammal. Fan jag funderar på om jag ska dra någonstans helt ensam, skita i alla och bara dra och göra nå kul för mig själv. Ta en resa genom Europa och se alla städer jag vill, gå på museeum, fika och se världen. Inte bara sitta här hemma och ruttna tills det är dags att gå till jobbet och göra samma saker som man alltid gör. Jag vill ha lite action, lite spänning. Jag vill inte vara en jävla tråkmåns!
Jag själv är ansvarig för att mitt liv ska vara så som jag vill ha det, jag kan inte förlita mig på någon annan, så nu är det slut med det. Jag ska ha kul, den som vill haka på får, de som vill ha det tråkigt och inte umgås på ett mer kvalitativt sätt kan få göra det på egen hand. Nu tänker jag inte ens försöka nå mer, jag tar hand om mig själv i stället. Den viktigaste personen av dem alla - JAG!
At last
my love has come along
my lonely days over
and life is like a song
"Vart ska du?"
"På toa"
"Okej."
Vad hände? Varför blir det alltid så här efter ett par år? Har man pratat klart om allt? Är det meningen att man mest ska irritera sig på varandra? Skrika om onödiga saker, tjafsa om skitsaker? Vara sura på varandra eller helt enkelt totalt ointresserade av varandra? Istället för att faktiskt umgås på riktigt och göra roliga saker ihop. Jag vill gå på muséer, fika, promenera på stan, äta på restaurang, hålla handen och hångla mitt på stan. Ha passionerat sex mitt på dagen inte varannan vecka innan man ska sova efter att man ställt frågan "vill du knulla?" och får svaret "mmm okej då". Jag vill att livet ska bestå av mer överraskningar, att det ska vara lite roligare, mer spontant.
Det känns som om jag verkligen har försökt att hitta på roliga saker, flertalet gånger utan att få den respons jag varit ute efter. Jag orkar inte ens bry mig längre, inte om något. Jag kommer hem, sätter mig framför datorn, surfar, har tråkigt men jag får åtminstonde vara ifred och jag slipper negativitet, jag går in i min värld av fantasier, min musik som får mig till mitt happyplace.
Jag orkar inte längre försöka ha roligt, intressant sex, jag vet ändå att vi inte är på samma nivå så jag klarar mig utan. Jag har kommit så pass långt att jag hellre fixar det själv, än att bli besviken och det är fan som ett halleluljamoment! Jag vill känna mig attraktiv, vilket jag ínte gör och inte har gjort på läääänge. Hur ska man kunna göra det när man inte får den bekräftelse man behöver? Ska jag leta på annat håll? Nej, det vill jag inte. Jag vill bara ha bekräfelse av en person, ingen annan. Det är ointressant.
Jag känner mig så gammal. Fan jag funderar på om jag ska dra någonstans helt ensam, skita i alla och bara dra och göra nå kul för mig själv. Ta en resa genom Europa och se alla städer jag vill, gå på museeum, fika och se världen. Inte bara sitta här hemma och ruttna tills det är dags att gå till jobbet och göra samma saker som man alltid gör. Jag vill ha lite action, lite spänning. Jag vill inte vara en jävla tråkmåns!
Jag själv är ansvarig för att mitt liv ska vara så som jag vill ha det, jag kan inte förlita mig på någon annan, så nu är det slut med det. Jag ska ha kul, den som vill haka på får, de som vill ha det tråkigt och inte umgås på ett mer kvalitativt sätt kan få göra det på egen hand. Nu tänker jag inte ens försöka nå mer, jag tar hand om mig själv i stället. Den viktigaste personen av dem alla - JAG!
At last
my love has come along
my lonely days over
and life is like a song
Kommentarer
Postat av: Sandra
Jag kan leka med dig :)
Trackback