KLET - The One And Only!

Jag tänkte precis på att jag inte kan komma på så många gånger jag har varit riktigt ledsen. Jag försökte och försökte komma på gånger då jag har varit riktigt ledsen, men kom bara på ett par få gånger. Känns skumt. Jag har ju haft mycket ångest å så där men jag har inte varit så där ledsen att jag har råbölat så många gånger.
De få gångerna jag kom på var:

När Mims mamma gick bort. Då var jag riktigt ledsen och grät. Det var en tung tid. Det kändes så himla tomt så länge. Har ju vuxit upp med hennes familj och det var som att nån i min egen familj gick bort. Sen var jag ju ledsen för Mims skull också, för att det var så tufft för henne. Så var det tufft att se mamma vara ledsen över att hennes närmsta vän gick bort. Usch det var en hemsk period.

Sen går det kanske inte riktigt att jämföra dessa sorger med varandra. Men jag vart riktigt ledsen när det tog slut mellan mig och min första och största kärlek Gustaf, hua det gjorde ont ända in i själen när han gjorde slut med mig för jag var ju så satans kär i honom. Jag vet att jag var ung men det spelar ingen roll, det var äkta kärlek, precis så som jag vill ha den. Det gick inte en enda dag utan att det pirrade i hela kroppen då jag tänkte på honom eller såg honom. Vi vart ju ett par igen... var ju kär ihonom de två åren det var slut mellan oss, så när vi blev ett par vart jag så lycklig. För att sedan bli olycklig igen då han sårade mig grovt. Han gjorde det fulaste man kan göra mot nån som man älskar. Å så skylla på att man är stenad. Båda dessa gånger grät jag, jag grät som en bebis.

Sen har vi ju när Mirre åkte till nya zeeland och jag var tvungen att fira jul utan henne, det värkte i hjärtat men jag grät inte vad jag kommer ihåg. Eller det kanske jag gjorde när jag stog på huk och sågade granen med brödkniven alldeles ensam.... fy fan vilken jul.

Och sen är det ju Johans och mitt uppbrott, det sved, då grät jag mycket. Var å jobbade nån dag efter det tog slut och var på utflykt med en brukare då min syster ringer och frågar hur det känns, jag kommer ihåg att jag försökte hålla emot tårarna men när vi la på så brast det. Jag grät rätt ut, och han jag var med bara stirra på mig. Kunde inte annat än att le, fast det gjorde så ont. Mest gjorde det ont för att det var så svårt att vara ensam efter 5 år. Hur skulle jag klara mig utan honom, mitt stöd genom allt. Han fanns ju där dygnet runt, och nu skulle jag inte ha någon att luta mig mot längre. Nu var det bara jag, och då kom alla dumma tankar som att ingen nånsin skulle kunna gilla/älska mig som han, jag skulle aldrig hitta nån ny... yaddi yaddi. Men idag vet jag bättre. Han är ju trots allt en av mina bästa vänner idag och det är jag tacksam för :)

Jag var/är ledsen för att mamma har varit/är sjuk och vi inte vet vad det är för fel på henne. Jag har inte gråtit än, men fan vad jag har ätit och gjort andra dumma grejer för att få det att kännas bättre. Fuck! Men jag har tagit mig i kragen, vi ska fixa det här! Mamma ska bli frisk och allt ska fan bli bra. För utan henne kan jag inte leva mitt liv. Den dagen hon försvinner kommer jag inte orka leva, kommer att dö inombords och kommer aldrig att kunna läka helt. Hon är den viktigaste presonen i mitt liv. Minä rakastan sinua mutsi!

Sen har vi pappa, han gör mig oftast ledsen... fuck it!


För att komma till det härligaste ögonblicken i mitt liv så har vi kortfattat:

* Kärleken med både Gugge och Johan
* När jag tog studenten
* När syrran gifte sig...
* När Emily föddes, min prinsessa!
* När Kill kom till världen (fast det var på tok för tidigt) Det är så coolt att jag var med när han föddes. Min prins!
* Min tonårstid när det var som bäst med tjejmaffian :)
* Minna, alla somrar i finland, allt kul vi gjort, alla samtal, ALLT!
* Lave i dåtid och Lave i nutid, är så glad att vi blev vänner på nytt! + att jag vann en vän i krippa!
* När jag fick mitt nuvarande jobb
* Resan till NZ

Det finns så mycket mer, men jag orkar inte tänka så långt och är på tok för trött.
Ska lägga mig och tänka på alla glada och härliga stunder man har haft i livet. De som får än att le när allt känns piss, de personerna som betyder något.

Shoutout till er som jag älskar mest i hela världen
Mamma
Mirre
Kill
Thomas
Micke
Em
Johan
Minna
Lave
Krippa
Pappa får vara med på ett hörn bara för att det ska bli rättvist! (eftersom hela min familj är med annars och för att jag faktiskt älskar honom fast han gör mig ledsen mer än vad han gör mig glad!)