Givande dag på jobbet
Ikväll har jag varit och dansat med jobbet. Dansband vart det. Det är ju så kul att vara bland utvecklingsstörda, inte haha kul utan trevligt. De är så härliga, just för att de är så brutalt ärliga. De säger pecis va de tänker.
Det var en kille som kom fram till mig och presenterade sig och berättade att han var ledsen och vad som hade hänt, sen bad han mig fråga de frågorna han vill höra, t.ex. hur kändes det då?
Så satt jag med honom och diskuterade hur det känns att vara ledsen och förlora nån man älskar. Det var ett väldigt givande samtal. Han tyckte jag skulle ha en eloge för att jag lyssnade så bra och ville förstå mig på honom och jag sa att jag tyckte han var väldigt modig som vågade berätta. Då kontra han med, man måste tala om för folk hur man mår, så de vet och det är så sant. Folk kan inte gissa sig till hur man mår eller känner när man låtsas att allt är bra hela tiden.
Senare på kvällen kom det fram en kille och sa något jag inte hörde eller förstod och när jag sa va? så blev han irriterad och peka finger hehe, så skönt! Fattar du inte så får du fingret. Så är det bara.
Sen var det en äldre herre i rullstol som sträckte ut handen på dansgolvet, det var hans sätt att fråga om jag ville ta en svängom. Så jag greppade hans hand och så dansade vi en låt och sen pussade han mig på handen och tackade för dansen. Han presenterade sig också och ville veta vad jag hette.
I samma veva kom det fram en ung kille som ville kolla läget med mig och veta om jag hade det kul, vilket jag hade. Så sjöng han högt till alla låtar som kom (eller gapade härligt), jag sa iaf till honom att han sjöng väldigt fint, han blev väldigt glad över komplimangen.
De är så härliga, jag var nere innan jag åkte, men var definitvt på mycket bättre humör när jag åkte hem därifrån. Ibland lyckas de verkligen göra min dag.
Det var en kille som kom fram till mig och presenterade sig och berättade att han var ledsen och vad som hade hänt, sen bad han mig fråga de frågorna han vill höra, t.ex. hur kändes det då?
Så satt jag med honom och diskuterade hur det känns att vara ledsen och förlora nån man älskar. Det var ett väldigt givande samtal. Han tyckte jag skulle ha en eloge för att jag lyssnade så bra och ville förstå mig på honom och jag sa att jag tyckte han var väldigt modig som vågade berätta. Då kontra han med, man måste tala om för folk hur man mår, så de vet och det är så sant. Folk kan inte gissa sig till hur man mår eller känner när man låtsas att allt är bra hela tiden.
Senare på kvällen kom det fram en kille och sa något jag inte hörde eller förstod och när jag sa va? så blev han irriterad och peka finger hehe, så skönt! Fattar du inte så får du fingret. Så är det bara.
Sen var det en äldre herre i rullstol som sträckte ut handen på dansgolvet, det var hans sätt att fråga om jag ville ta en svängom. Så jag greppade hans hand och så dansade vi en låt och sen pussade han mig på handen och tackade för dansen. Han presenterade sig också och ville veta vad jag hette.
I samma veva kom det fram en ung kille som ville kolla läget med mig och veta om jag hade det kul, vilket jag hade. Så sjöng han högt till alla låtar som kom (eller gapade härligt), jag sa iaf till honom att han sjöng väldigt fint, han blev väldigt glad över komplimangen.
De är så härliga, jag var nere innan jag åkte, men var definitvt på mycket bättre humör när jag åkte hem därifrån. Ibland lyckas de verkligen göra min dag.
Kommentarer
Trackback