The sun don't shine.
Solen skiner inte i min värld. Här är det konstant oväder, det åskar, blåser och regnar. Här ligger träden längst med marken. Ibland lugnar det ner sig och duggar lite lätt men himlen är alltid grå i min värld. Jag skulle vilja att solen sken och att det blev uppehåll, i alla fall ett tag. Kaos mest hela tiden inombords och jag vet inte ens alltid varför.
Det känns som om mitt liv blir mörkare och mörkare, jag vill inte ha det så längre. Jag vill inte vara mig själv just nu. Jag vill inte umgås med mig själv nå mer.
Jag vill så mycket men misslyckas gång på gång. Jag har folk som jag älskar runt omkring mig men jag spottar på dem, jag pissar på dem och skiter i dem totalt när DU tar över mig. När DU äter upp mig inifrån och övertalar mig till att göra något jag inte vill. DU ser till att jag blir någon annan genom att använda DIG av din bästa vän, ni ser tillsammans till att jag blir hon som vågar, hon som kan skratta, hon som gör allt det jag inte kan. För ett tag så får NI smärtan att försvinna, för att komma tillbaka och slå mig i ansiktet, hårt dessutom. Det tar långt tid för mig att återhämta mig när DU varit på besök och du kommer alldeles för ofta. DU ser till att jag inte har den livsglädje jag förtjänar, DU hånskrattar mig i rätt i ansiktet och lämnar mig sen ensam. Vad ska jag göra för att bli av med DIG, när ska det räcka? När har DU fått nog? För jag har fått nog nu!
Jag behöver så mycket mer hjälp än vad jag kan få, jag behöver ert stöd. Jag behöver höra från er att jag är älskad och varför. Jag behöver känna mig speciell, viktig och SEDD. Jag behöver det för att sluta söka den negativa uppmärksamheten. Jag är som ett barn, jag tar all uppmärksamhet jag kan få. Får jag inte den jag behöver så ser jag till att få ialla fall nån slags uppmärksamhet och då blir det den dåliga varianten. Så jag ber er överös mig med posititvitet, tjata på mig om hur bra ni tycker att jag är för jag kan inte tala om det för mig själv. Få mig att tro på det ni säger och hjälp mig en bit på vägen. För det gör så ont att bära på allt ensam, det är tugnt och jag vill inte berätta eller prata om allt - fast jag borde.
Jag var hos min terapeut idag, så jag tog ett nytt kliv idag. Det kommer ta tid men jag försöker, det är inte det lättaste jag gjort. Det finns så mycket skam kopplat till det hela, så mycket ångest, så mycket smärta.
I lost my soul,
deep inside.
and it's so,
black and cold,
deep inside.
Hörru du stumpan!
Jag gillar inte riktigt det här... Hur ledsen du är.
Känns bra att du går och pratar med någon men jag hoppas även att du håller dörrar öppna för andra alternativ också.
Om du vill så finns jag här om du vill försöka sätta in mig i problematiken och se om jag kan hjälpa.
Kram, fina du.