Det har varit ett tufft år, en halvpissig vecka med smärta och en skitdag!
Det har varit mycket skit den senaste tiden, min pappa blir bara sjukare och sjukare. Han bröt sin höft för några veckor sedan - opererades men fick på köpet en lunginflammation och fick ligga kvar på sjukan. Nu är jag rätt säker på att han har fått en tia-attack också som gjort honom ännu mer väck än innan. Var där för några dagar sen på ett möte för att bestämma hur vi ska gå tillväga om han blir sjukare. Det är inte lätt att bestämma hur man vill att ens pappas liv ska sluta - att ha det ansvaret. Han kanske försvinner ur våra liv snart och då måste de veta vad som gäller - vart vi står.
När vi var där sist så sa pappa knappt någonting, han såg bara förvirrad ut och lite rädd när vi kom. Vi hade fått höra att han knappt äter längre så vi tog med honom in på hans rum och så matade vi honom jag och Mirre. Man ska inte behöva mata sin pappa, det är inte så det ska gå till! Allt detta krossar mitt hjärta, hoppas han kan få lämna det här livet snart - lugnt och fint. Jag kan inte sluta sakna min pappa - det gör så ont att han knappt finns hos mig längre.
Jag har varit sjuk - varit på akuten... inget allvarligt, eller rättare sagt inget svar på vad min hemska smärta och andnöden berodde på. Fick en helt bäng läkare som var mer intresserad av mina tatueringar och mina bröst än mitt sjukdomstillstånd. Jag är rätt säker på att man inte behöver klämma på pattarna för att få reda på om det är något fel i BRÖSTET (som i lungor och hjärta!)
Jag tror jag börjar gå sönder sakta men säkert både psykiskt, fysiskt och känslomässigt. Idag är inte en bra dag. Inte ett bra år, jag väntar fortfarande på att få må bra.
Jag och min pappa strax innan han bröt höften och blev sjukare. Det var en bra dag - en dag då jag kände lite lycka, för jag hade fått träffa min pappa - inte den dementa gamla alkisen utan han som jag älskar och saknar!
När vi var där sist så sa pappa knappt någonting, han såg bara förvirrad ut och lite rädd när vi kom. Vi hade fått höra att han knappt äter längre så vi tog med honom in på hans rum och så matade vi honom jag och Mirre. Man ska inte behöva mata sin pappa, det är inte så det ska gå till! Allt detta krossar mitt hjärta, hoppas han kan få lämna det här livet snart - lugnt och fint. Jag kan inte sluta sakna min pappa - det gör så ont att han knappt finns hos mig längre.
Jag har varit sjuk - varit på akuten... inget allvarligt, eller rättare sagt inget svar på vad min hemska smärta och andnöden berodde på. Fick en helt bäng läkare som var mer intresserad av mina tatueringar och mina bröst än mitt sjukdomstillstånd. Jag är rätt säker på att man inte behöver klämma på pattarna för att få reda på om det är något fel i BRÖSTET (som i lungor och hjärta!)
Jag tror jag börjar gå sönder sakta men säkert både psykiskt, fysiskt och känslomässigt. Idag är inte en bra dag. Inte ett bra år, jag väntar fortfarande på att få må bra.
Jag och min pappa strax innan han bröt höften och blev sjukare. Det var en bra dag - en dag då jag kände lite lycka, för jag hade fått träffa min pappa - inte den dementa gamla alkisen utan han som jag älskar och saknar!
Kommentarer
Postat av: mirre
kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam
Fin bild, jag tror jag råkat radera alla de där bilderna av misstag.
Postat av: Therés
Det är ledsamt att läsa om hur illa det är med din pappa, vad ont det måste göra i hjärtat. Allt detta "var stark" som folk kan säga förstår jag inte, var stark men bygg inte upp en mur där du inte kan känna sorgen alls, där du håller en god min, om någon man känner är sjuk så kommer känslorna av oro komma upp tillslut, vare sig dom lever -men i dåligt tillstånd - eller har lämnat jorden. Så min åsikt är att om/när någon säger det till sig, eller du själv tänker på att du måste vara stark, tänk också på att inte bygga en mur. Best of luck!
Trackback