KLET - The One And Only!

Jag vet inte vad det är som händer med mig emellanåt. Den där taskiga känslan infinner sig och jag vill bara lägga mig ner mitt på vägen och gråta. Jag klarar inte av att vara "normal" utan försvinner in i den där äckliga mörka delen av mig själv, där jag inte är värd någonting. Ingenting positivt som jag får höra, får vara just positivt utan blir automatiskt negativt. Jag förvränger allt jag ser och hör, jag måste lida av någon form av perceptionsstörning. Just nu är jag jävligt trött på allt vad jag är. Jag mår illa av tanken på mig själv och hur jävla värdelös jag är. Jag har inte kommit någonstans i mitt liv och jag har lurat mig så länge nu till att tro att allt ändå är rätt bra i mitt liv. Vilket är sånt jävla bullshit så det inte finns!

Jag har inga vänner och det värsta är att jag är jävligt nöjd med det. Jag har ingen lust att träffa dem ändå. Jag har inte ork att vara trevlig eller lyssna. Jag har inte ork att upprätthålla en fasad jämt. Jag kan inte vara det de kräver av mig, så jag skiter i att försöka. Tro mig, jag önskar att det vore annorlunda, men så här känns det just nu.

Jag har min familj och jag älskar dem verkligen otroligt mycket men jag känner även där att jag inte alltid orkar. Jag vet inte vad jag ska säga när de frågar hur jag mår, jag svarar ett halvdant svar och hoppas att de är nöjda med det. För jag vet inte själv hur jag mår? Jag blir så jävla förvirrad. Mår jag bra eller inte? Det är så jävla varierande, jag kan gå från att må bra till att må jävligt dåligt helt plötsligt. Jag svänger som fan i humöret och det börjar bli tröttsamt.

Jag har Peter, men utan att han gjort något så gör han mig gång på gång besviken och ledsen. Jag målar upp fantasier i mitt huvud om hur han ser på mig, trots att han oftast bara är underbar mot mig. Saker han gör påverkar mig så mycket mer än vad han förstår och jag kan inte förklara det för honom på ett bättre sätt än jag redan gjort, så det känns hopplöst. Jag önskar bara att han skulle förstå sig på mig lite bättre men det är ju lättare sagt än gjort.

Jag hatar dessa dagar...

Jag inbillar mig till att tro att allt är bra och sen kommer det en sån här dag då man av ingen anledning börjar gråta mitt ute bland allt folk, på väg hem. Och det sjuka är att det är jag själv som får mig att gråta. Jag är så jävla elak mot mig själv, jag har sådana jävla krav på mig själv. Jag MÅSTE vara så jävla duktig och bra på allt, snygg på ett helt orealistiskt sätt, snäll och trevlig... och när jag inte kan leva upp till mina egna krav så är konversationen mellan mig och mig själv inte alls trevlig. Jag kan inte ändra på det, jag försöker säga till mig själv att jag duger rätt bra som jag är men jag tror ju inte på det, så det känns rätt meningslöst.

Visst jag får MVG i alla ämnen i skolan, men ändå känner jag mig aldrig nöjd. Vad kommer det där jävla behovet ifrån, varför måste jag vara så jävla duktig för? Samma sak gäller på jobbet, jag är nog rätt bra på det jag gör, men jag kan inte vara nöjd med det. Vad fan är det för prestation egentligen?

Jag har gått ner 9 kg sen 25/12, men kan inte se det riktigt. Jag är inte nöjd med det heller för jag ser fortfarande bara en äcklig tjockis när jag ser i spegeln och nu kan jag inte ens ta till mat för att döva den där känslan. Jag hatar min kropp, jag hatar den så jävla mycket. Jag har verkligen tagit tag i det problemet, men jag är hela tiden så rädd för att misslyckas och det gäller inte bara det med viktminskningen utan allt annat också.

Sen kommer problemet med vad jag ska göra av mitt liv? Jag vet inte, jag nöjer ju mig med det absolut minsta. Jag är ju enligt mig själv inte kapabel till så mycket mer än det jag har idag.

Tror det är dags att uppsöka terapeuten igen, men en annan denna gång. Jag vill inte sitta en timma varje gång och diskutera mitt och Peters förhållande, för det är bara en fis i rymden i jämförelse med allt annat som händer inom mig. Det är mycket större än att Peter och jag inte alltid fungerar. Det är klart att det inte fungerar när jag inte fungerar.

Jag måste ta tag i den där vidriga ångesten som kommer, utan att jag riktigt vet varför den gör det. Jag klarar inte av tio år till med sån ångest. Ja, för det var ca tio år sen den dök upp. Det var redan då jag upptäckte att det bara fanns ett sätt för att bli av med den känslan och det var och är alkohol. För när jag dricker och är full så blir den där inre konversationen så mycket trevligare, då duger jag, då är jag snygg och rolig. Fan, jag har ju till och med fått höra att jag är mycket roligare när jag är full och när jag inte har tänkt dricka har jag fått höra att jag är tråkig och borde. Så jag vet inte. Jag vet bara att det inte är ett lämpligt sätt att döva sin ångest på, för när jag vaknar dagen efter så är ångesten så mycket värre och håller i sig i dagar ibland. Så är fallet nu... plus lite andra saker som jag inte får ut ur skallen.

Förlåt för att jag väller ur mig detta... men den här jävla bloggen är det närmsta jag kommer terapi.

"It's a good thing tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain"