Klet: "Vem är jag?" Pappa: "Du är min minsting"
Gud va det sväääääänger! Ja, så mycket som händer hit och dit, jag tror inte riktigt jag hinner med alltså!
Pappa blev sjuk i tisdags, man trodde att han hade fått en stroke eftersom han var försvagad i högra sidan och inte kunde gå eller tala ordentligt. De på hans boende skickade iväg den stackars gubben till sjukhuset alldeles själv, där var han ensam och säkerligen förvirrad, ingen som kunde föra hans talan eller berätta någonting om honom, ingen ansvarig i alla fall. De ansvariga fick än en gång bli mina syskon och jag, vi fick åka dit och ta hand om röran.
Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det aldrig tycks ta slut?
Var och hälsade på pappa igår, utan Mirre som höll mig i handen. Konstigt nog kändes det inte så tufft som jag trodde det skulle göra. Jag är van vid att hon håller mig i handen genom sånt här, men både hon och jag vet att jag måste lära mig att ta sådana här situationer själv, även om det är trevligt att kunna hålla hennes hand ibland.
Jag gick upp på pappas avdelning alldeles ensam, när jag kom in så satt visserligen min farbror där vilket mest var jobbigt. Jag snackade lite med pappa och bjöd på bullar och saft. Hans tal hade blivit något bättre sen tisdagen men han var tvungen att gå med rullatorn.
Han är otroligt söt den där lilla gubben ändå, han tittar på en med sina smått ledsna ögon som på något vis ändå ler och så börjar han skratta. Jag vet aldrig vad det är han skrattar åt men oftast känns det som att det är för att man inte förstår sig på honom eller för att det blir den där pinsamma tystnaden (om man kan ha det med sin pappa?). Han är charmig den där mannen, igår var första gången på länge som jag faktiskt blev glad efter ett besök hos honom. Jag har varit arg så länge på honom för så mycket, men när jag nu har lagt det en liiiten bit bakom mig så försöker jag se något positivt i det hela även om det är svårt.
Om du fick välja mellan en svårt alkoholiserad pappa som du knappt står ut med att vara i samma rum som, men som du kan dela dina/era minnen med eller en pappa som nykter, snäll, luktar gott och ser ut att vara och är frisk men som i själva verket lider av demens och knappt vet vem du är... vad skulle du välja?
Det är fan inget enkelt val, men ibland önskar jag att den där jävla fullgubben som jag avskytt till och från skulle dyka upp så jag kunde få prata lite med honom... bara säga en eller två saker, sånt som aldrig blev sagt och som aldrig mer kommer kunna sägas.
Pappa blev sjuk i tisdags, man trodde att han hade fått en stroke eftersom han var försvagad i högra sidan och inte kunde gå eller tala ordentligt. De på hans boende skickade iväg den stackars gubben till sjukhuset alldeles själv, där var han ensam och säkerligen förvirrad, ingen som kunde föra hans talan eller berätta någonting om honom, ingen ansvarig i alla fall. De ansvariga fick än en gång bli mina syskon och jag, vi fick åka dit och ta hand om röran.
Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det aldrig tycks ta slut?
Var och hälsade på pappa igår, utan Mirre som höll mig i handen. Konstigt nog kändes det inte så tufft som jag trodde det skulle göra. Jag är van vid att hon håller mig i handen genom sånt här, men både hon och jag vet att jag måste lära mig att ta sådana här situationer själv, även om det är trevligt att kunna hålla hennes hand ibland.
Jag gick upp på pappas avdelning alldeles ensam, när jag kom in så satt visserligen min farbror där vilket mest var jobbigt. Jag snackade lite med pappa och bjöd på bullar och saft. Hans tal hade blivit något bättre sen tisdagen men han var tvungen att gå med rullatorn.
Han är otroligt söt den där lilla gubben ändå, han tittar på en med sina smått ledsna ögon som på något vis ändå ler och så börjar han skratta. Jag vet aldrig vad det är han skrattar åt men oftast känns det som att det är för att man inte förstår sig på honom eller för att det blir den där pinsamma tystnaden (om man kan ha det med sin pappa?). Han är charmig den där mannen, igår var första gången på länge som jag faktiskt blev glad efter ett besök hos honom. Jag har varit arg så länge på honom för så mycket, men när jag nu har lagt det en liiiten bit bakom mig så försöker jag se något positivt i det hela även om det är svårt.
Om du fick välja mellan en svårt alkoholiserad pappa som du knappt står ut med att vara i samma rum som, men som du kan dela dina/era minnen med eller en pappa som nykter, snäll, luktar gott och ser ut att vara och är frisk men som i själva verket lider av demens och knappt vet vem du är... vad skulle du välja?
Det är fan inget enkelt val, men ibland önskar jag att den där jävla fullgubben som jag avskytt till och från skulle dyka upp så jag kunde få prata lite med honom... bara säga en eller två saker, sånt som aldrig blev sagt och som aldrig mer kommer kunna sägas.
Kommentarer
Trackback