KLET - The One And Only!

Igår var det farsdag. För de flesta är det en självklarhet att ringa sin pappa och ge honom lite uppmärksamhet på hans dag, säga att grattis mest för att han är en bra pappa eller att han åtminstode försöker.
Jag ringde inte min pappa igår, jag sket rent ut sagt i det. Jag ägnade endast honom en tanke och det var när Lave ringde sin pappa och sa grattis. Då dök pappsen upp i min hjärna, annars håller jag honom undan från mina tankar så gott det går. Det är alldeles för jobbigt att tänka på honom. Det är alldeles för jobbigt att inse att jag inte längre har en pappa eller att jag aldrig kommer att få tillbaka den pappa jag en gång hade.

Det är inte så att jag går runt och mår dålig över att jag har en alkis till pappa längre, nej idag skulle jag kunna göra som Mirre en gång sa till mig "Man ska bara skaka folks händer och presentera sig så här : Hej mitt namn är Maria och min pappa är alkoholist" för gör man det så kanske folk förstår en bättre, plus att man inte ska behöva skämmas över att man har en farsa som är alkoholiserad.

Om vi börjar med det där med förståelsen: Jag beter mig på ett visst sätt för att jag kommer från en dysfunktionell familj, jag är blyg, tyst och osäker för att jag varit med om en del grejer som barn, inget superseriöst men tillräckligt för att bli smått traumatiserad av det. Innan jag förstod att min pappa var alkis så var jag en helt annan person, jag var social och ville synas och höras, sen när hela hans och våra liv raserades så blev jag det jag är idag, en person som jag inte alltid gillar så mycket. Jag gillar inte att jag är socialt hämmad eller tystlåten, jag gillar inte att jag har svårt att närma mig folk eller att jag håller folk på avstånd, bara för att det är lättast så. Jag orkar inte ta konflikter, kan inte skrika eller bli riktigt arg när det behövs. Jag bara stoppar undan alla jobbiga känslor, och ser till att de inte får komma fram. Så svaret till mina negativa personlighetsdrag kommer ur en halvtaskig barndom, tror jag åtminstonde.

Sen kommer vi till det där med att inte skämmas: Ja, varför ska jag egentligen skämmas över att min pappa är alkis? Vad i det hela är pinsamt för mig? Det fanns en tid då jag skämdes över det, men en händelse fick mig att inse att det inte är nån idé och att jag helt enkelt får vänja mig.
Det var när min pappa fyllde 60 år, han skulle fixa bord på en restaurang till familjen och vi skulle samlas för att fira honom. Vi åker till restaurangen, jag ser pappa sitta där inne med ryggen emot dörren. Redan då så ser jag att han är full, jag tittar på nån familjemedlem och himlar med ögonen och får samma gensvar. Det är inte första gången han lyckas med något liknande, antagligen att pressen blivit för stor för honom så han har inte pallat att stå emot trycket utan har hävt i sig en hel del öl. Vi sätter oss till bords, det är Mirre, Thomas, Micke hans flickvän och Emily, det är min farbror och hans fru, mamma, Johan och jag. Mamma och Micke är förbannade, det syns. Min farbror ser obekväm ut precis som hans fru, de vet om att pappa är alkis men de har ju inte sett honom så som vi andra har. Johan blir också förbannad eftersom pappa har en tendens att reta Johan på fyllan plus att Johan tycker att det räcker bra med sin egen alkisfarsa. Jag däremot är mest förbannad på Mickes brud som sitter och himlar med ögonen, som himlar med ögonen åt min pappa. Jag får himla med ögonen, men det får fan inte hon! Hon som tycker attt vi daltar med honom, den där jävla snobben som inte vet nånting. 

Ja ialla fall, vi äter våran middag så snabbt vi kan, så vi kan komma därifrån så snabbt som möjligt. När det är dags att gå så sticker bara alla, jag kommer verkligen ihåg det, alla lämnar pappa som knappt kan gå ordentligt. De är så trötta och förbannade att de inte pallar nå mer.  Jag tar pappa under armen och leder honom mot dörren, på vägen tar jag upp pengar ur hans plånbok och betalar för kalaset. Servitören tittar på mig som om det vore synd om mig och det var precis vid det tillfället jag bestämde mig för att det inte är synd om mig, att jag fan inte skäms över min pappa. Det är han som ska skämmas inte jag! Jag ger dem lite dricks för att de orkat med hans kassa skämt och pissiga beteende sen går vi, jag och min fulla pappa. Han kramar om mig och säger att han älskar sin lilla Marija, andra gången jag hör honom säga att han älskar mig, gången innan var kvällen jag ringde polisen på honom. Så ja min pappa har bara sagt det på fyllan, men just då spelade det ingen roll. Jag var inte arg på honom den kvällen, jag tyckte synd om honom, mest för att hans liv blivit så sorgligt. Ingen i familjen orkar bry sig om honom längre, ingen vill ha något med honom att göra, hans liv går ut på att sitta med sin alkispolare och supa hela dagarna. Hans liv är patetiskt och tragiskt. Så, hur ska jag kunna vara arg på honom då? Hur ska jag orka vara arg hela tiden? Det var den kvällen det mesta lossnade för mig. Det är ingen idé att slösa mer energi på honom, i alla fall inte skämmas.

Det är alltid samma mönster med pappa, ja när det kommer till hur man reagerar när han dyker upp full på t.ex ens födelsedag och är dyngrak inför alla kompisarna. Man blir först förbannad, mest för att han än en gång inte kunnat hålla det han lovat. Sen skrattar man åt honom, mest för att det är det enda man orkar med just då, dessutom är han så puckad så man kan inte hålla sig. Sen blir man ledsen, ledsen för att det kommit en man som en gång var ens pappa men som nu bara är skalet av honom. Det finns inget kvar av den underbara personen längre, bara ett tomt skal med en idiot i. Sen blir man trött, man blir helt utmattad. Alla dessa känslor gör en så trött, bara slänga sig i säng och glömma det som skett och trycka undan det minnet långt bak nånstans där man aldrig hittar det igen.

Så jag ringde inte min pappa igår, för jag orkar inte höra honom sluddra, jag orkar inte med hans skitsnack och mest av allt för att jag lovat mig själv att inte ha något mer med honom att göra, inte så länge han inte kan hålla sig nykter. Det är bara inse att han aldrig mer kommer att bli nykter och då är det lättast att bara stänga av och glömma att han ens existerar.

Det som är mest pissigt ändå är när mamma säger att jag ska ta det lugnt med alkoholen när jag ska gå ut och festa eftersom jag har alkisgener. Hon påpekar det varje gång, och till viss del kan jag förstå hur hon tänker, för när jag dricker då dricker jag verkligen. Mitt mål är oftast att bli så packad som möjligt. På senaste tiden har jag ju verkligen lyckats också. Jag har haft massiva minnesluckor, blivit utslängd från krogen, vaknat med en hamburgare insmetad över hela min nya klänning och på min soffa. Jag tyckte det var ganska kul i efterhand med egentligen är det ganska så sorgligt och jag känner att jag inte vill utsätta mig för det igen. Jag ska fortsätta festa och dricka alkohol men jag vill fan inte bli så där full nå mer, jag vill inte att Lave ska behöva barnvakta mig för att jag är så full så jag knappt vet vad jag heter. Även fast jag inte dricker ofta, så dricker jag på fel sätt och av fel anledningar. Därför måste jag skärpa mig, och jag gjorde ett bra jobb på kryssningen i lördags tycker jag.
Jag vill iaf aldrig bli som min pappa, ALDRIG!

Jaja, grattis på farsdag farsan...