Pappa-komplex?
Okej jag känner att det är dags att vara helt ärlig nu. Jag har inte längre något att förlora på det. Det spelar ingen roll längre.
Jag höll tillbaka, jag sa inte hur jag kände. Jag vet inte om jag kanske borde ha gjort det, inte för att det spelar någon roll längre. Men jag blev kär, jag ville inte bli det för jag visste att det skulle bli så här, men jag blev det i vilket fall. Det var inget jag kunde styra över, det var min kropp, hjärna och själ som bestämde det, inte jag. Jag var inte med och bestämde det, jag hade bestämt något helt annat.
Jag visste från början att jag var dum som gav mig in på det här, men jag ångrar samtidigt ingenting. För jag fick världens bästa dejt, jag fick skratta mycket, jag fick njuta av många leenden och jag fick sova bredvid honom några nätter. Jag skulle aldrig välja bort det.
Även om jag var jävligt arg tidigare idag, så var jag nog mest arg på mig själv. För att jag inte litar på mig själv, för att jag är en jävla mes som inte bara kan säga vad jag tycker, som inte bara säger ifrån ibland. Att jag gör misstag efter misstag, när jag vet om att det är misstag. Jag är arg för att jag lät det gå så här långt, jag borde ha avslutat när jag kände att det började bli så att jag blev kär. Jag tänkte tanken på att det var lika bra, men ville ha mer. Jag ville ha lite mer tid. Tur nog så hjälpte han mig med det, han gjorde det åt mig. För jag visste att det aldrig skulle fungera, för han skulle aldrig vilja mer än det vi hade. Han skulle aldrig vilja det jag ville.
Konstigt nog nu när jag har fått smälta det lite och har snackat med syrran så känns det ganska så bra. Jag ska inte utsätta mig för sånt här mer, för är det nåt jag inte behöver så är det att bli olyckligt kär, speciellt inte nu. Det har varit för mycket skit med sånt så länge i mitt liv nu att jag verkligen vill hitta nån som är rätt på alla sätt, nån som uppskattar mig på det sättet jag behöver. Jag ska däremot ge upp letandet efter den mannen, jag ska ta hand om mig själv. Vara lycklig med mig själv. För det är inte värt att utsätta sig för det här. Jag har inte tid eller ork för det.
Men fan shit happens som jag brukar säga. Det är väl bara gå vidare, finns inget i hela världen som jag kan göra åt det ändå. Det är bara släppa helt nu på stört. Move on...
Det här är inget inlägg som jag skriver för att DU ska få dåligt samvete. Du gjorde rätt. För oss båda. Det är lugnt!
Jag ser inte dig som en demon :)
Jag måste däremot ta hand om mina egna demoner, de som syrran snackar om, men en sak ska hon ha klart för sig, det här hade ingenting med att göra att jag inte kan vara ensam eller att jag måste ha nån. Detta var något helt annat... Det kan jag fan lova! Det här var något helt annat.
"Tänk om jag blir kär i dig?"
"Bli inte det, jag är inte så bra som du tror"
Jag höll tillbaka, jag sa inte hur jag kände. Jag vet inte om jag kanske borde ha gjort det, inte för att det spelar någon roll längre. Men jag blev kär, jag ville inte bli det för jag visste att det skulle bli så här, men jag blev det i vilket fall. Det var inget jag kunde styra över, det var min kropp, hjärna och själ som bestämde det, inte jag. Jag var inte med och bestämde det, jag hade bestämt något helt annat.
Jag visste från början att jag var dum som gav mig in på det här, men jag ångrar samtidigt ingenting. För jag fick världens bästa dejt, jag fick skratta mycket, jag fick njuta av många leenden och jag fick sova bredvid honom några nätter. Jag skulle aldrig välja bort det.
Även om jag var jävligt arg tidigare idag, så var jag nog mest arg på mig själv. För att jag inte litar på mig själv, för att jag är en jävla mes som inte bara kan säga vad jag tycker, som inte bara säger ifrån ibland. Att jag gör misstag efter misstag, när jag vet om att det är misstag. Jag är arg för att jag lät det gå så här långt, jag borde ha avslutat när jag kände att det började bli så att jag blev kär. Jag tänkte tanken på att det var lika bra, men ville ha mer. Jag ville ha lite mer tid. Tur nog så hjälpte han mig med det, han gjorde det åt mig. För jag visste att det aldrig skulle fungera, för han skulle aldrig vilja mer än det vi hade. Han skulle aldrig vilja det jag ville.
Konstigt nog nu när jag har fått smälta det lite och har snackat med syrran så känns det ganska så bra. Jag ska inte utsätta mig för sånt här mer, för är det nåt jag inte behöver så är det att bli olyckligt kär, speciellt inte nu. Det har varit för mycket skit med sånt så länge i mitt liv nu att jag verkligen vill hitta nån som är rätt på alla sätt, nån som uppskattar mig på det sättet jag behöver. Jag ska däremot ge upp letandet efter den mannen, jag ska ta hand om mig själv. Vara lycklig med mig själv. För det är inte värt att utsätta sig för det här. Jag har inte tid eller ork för det.
Men fan shit happens som jag brukar säga. Det är väl bara gå vidare, finns inget i hela världen som jag kan göra åt det ändå. Det är bara släppa helt nu på stört. Move on...
Det här är inget inlägg som jag skriver för att DU ska få dåligt samvete. Du gjorde rätt. För oss båda. Det är lugnt!
Jag ser inte dig som en demon :)
Jag måste däremot ta hand om mina egna demoner, de som syrran snackar om, men en sak ska hon ha klart för sig, det här hade ingenting med att göra att jag inte kan vara ensam eller att jag måste ha nån. Detta var något helt annat... Det kan jag fan lova! Det här var något helt annat.
"Tänk om jag blir kär i dig?"
"Bli inte det, jag är inte så bra som du tror"
Kommentarer
Trackback