Gårdagen va hemsk!
Igår va ingen rolig dag alls.
Börjar med att jag är på jobbet och Mirre ringer och säger att morsan inte mår bra, det är nåt krångel men magen och jag ska ha lite koll på henne när jag kommer hem. Jag som vet att mamma sagt till mig dagen innan att hon tänker bli låtsas-magsjuk för hon ville precis som jag ha en helt ledig helg utan barnbarn.
Så jag tänkte ju såklart att hon hade ljugit för Mirre och tänkte inte så mycket mer på det. En timma senare ringer hon och ber mig komma hem för att hon inte mår bra. Jag säger att jag ska komma så fort som möjligt och lägger på. Tänker den hemska tanken att jaha så var det med min lediga helg typiskt, ska jag nu vara hemma med mamma när jag kunde gjort något kul, tant... nåt i den stilen.
Åker hem och hör i dörren hur hon tjuter av smärta, går in i hennes rum och ser att hon gråter och skriker av smärta. Hon ligger under 4 täcken och fryser som en galning. Hon säger till mig att ringa en ambulans, vilket jag gör. Medan jag väntar springer jag runt, superstressad och packar hennes grejer och mina egna. Tömmer emellanåt hennes hink vid sängen.
Hon försvinner mer och mer bort i smärtan och snart svarar hon inte ens längre på mina frågor utan skriker bara rätt ut. Klockan går och ingen ambulans kommer. Mirre och Thomas är redan på G till oss. 40 minuter senare kommer ambulansjäveln och jag hoppar in med mamma som skriker att hon kommer att dö.
Jag har alltid undrat hur det är att åka ambulans, eftersom jag aldrig har gjort det. Det var inte alls en kul upplevelse. Sitter där fram samtidigt som jag hör mamma ha ont där bak och ambulanskillen säger att hennes blodtryck är alldeles för högt 220 i övertryck inte alls bra. Sen säger han att det är dags att slå på sirener och blåljus. Då högg det till i hjärtat och många tankar for genom mitt huvud. Jag var stressad, orolig och rädd. Man vet ingenting och bara sitter där och undrar och hoppas satt man är framme snart. Sen ser man alla som håller för sina öron för att höra vad personen i deras mobiler har att säga. Då tänker jag bara ha lite respekt och se itne så förbannad ut för att det kommer en ambulans med sirener. Det kan ju faktiskt vara så att någon ligger och dör i den. Då är inte personen i telefonen så viktig.
Vi kommer fram till sjukhuset och mamma ber om att få hjälp att kissa, det är det enda hon säger hela tiden. Men ingen hjälper henne. Så jag tar hennes bår och skriker att nu snor jag min mamma eftersom ingen vill hjälpa henne. Så drar jag henne till toaletten och då kommer en smått generad sköterska och frågar om hon heter Rauni och att hon ska få hjälp och visar oss vårt rum.
Mirre dyker upp i samma veva och vi går in till mamma och lägger på henne säkert runt 10 filtar. Hon ligger där och skakar och tjuter, till och från svimmar hon av av sin smärta. Tillslut kommer läkare och sjuksköterska och tar alla prover som går och känner och klämmer. De ger henne morfinliknande preparat, syrgas och dropp. Min lilla mamma låg där och såg så sjuk ut, så läskigt att se. Det gjorde ont i mig att se henne så. Hon somna till när hon fick smärtstillande. Sen sitter vi bara och väntar på svaren, så dyler brorsan upp också.
Nån timma senare kommer läkaren in och säger att hon kan få åka hem för det var inget fel på hennes prover och hon har ju inte ont längre. KONSTIGT hon har ju fått morfin?! Vi blir såklart irriterade och ifrågar sätter läkaren och han blir irriterad på oss som ifrågasätter hans beslut.
Hon får ligga en timma till för att se hur hon mår när morfinet har avtagit, hon mår bättre och han skickar hem oss, utan att veta vad det berodde på. Inte ens röntgen fick hon åka till. Han var ett jävla pucko!
Ett återbesök hade de väl kunnat bjuda på.
Nu har hon sovit sen vi kom hem och har inte ont, men är yr och lite vinglig.
Men hon sa åt Mirre att åka hem och vill skicka iväg mig på min dejt, hon gillar inte att vi daltar med henne.
Jag ska ha telefonkontakt med henne hela kvällen och händer det nåt får jag väl åka hem. Så är det bara.
Min mamma är det absolut viktigaste i mitt liv, finns ingen som jag älskar så mycket som min mamma. Den dagen hon itne finns med mig längre kommer jag inte kunna leva som normalt. Hon är mitt allt och jag vill aldrig behöva leva utan henne.
Börjar med att jag är på jobbet och Mirre ringer och säger att morsan inte mår bra, det är nåt krångel men magen och jag ska ha lite koll på henne när jag kommer hem. Jag som vet att mamma sagt till mig dagen innan att hon tänker bli låtsas-magsjuk för hon ville precis som jag ha en helt ledig helg utan barnbarn.
Så jag tänkte ju såklart att hon hade ljugit för Mirre och tänkte inte så mycket mer på det. En timma senare ringer hon och ber mig komma hem för att hon inte mår bra. Jag säger att jag ska komma så fort som möjligt och lägger på. Tänker den hemska tanken att jaha så var det med min lediga helg typiskt, ska jag nu vara hemma med mamma när jag kunde gjort något kul, tant... nåt i den stilen.
Åker hem och hör i dörren hur hon tjuter av smärta, går in i hennes rum och ser att hon gråter och skriker av smärta. Hon ligger under 4 täcken och fryser som en galning. Hon säger till mig att ringa en ambulans, vilket jag gör. Medan jag väntar springer jag runt, superstressad och packar hennes grejer och mina egna. Tömmer emellanåt hennes hink vid sängen.
Hon försvinner mer och mer bort i smärtan och snart svarar hon inte ens längre på mina frågor utan skriker bara rätt ut. Klockan går och ingen ambulans kommer. Mirre och Thomas är redan på G till oss. 40 minuter senare kommer ambulansjäveln och jag hoppar in med mamma som skriker att hon kommer att dö.
Jag har alltid undrat hur det är att åka ambulans, eftersom jag aldrig har gjort det. Det var inte alls en kul upplevelse. Sitter där fram samtidigt som jag hör mamma ha ont där bak och ambulanskillen säger att hennes blodtryck är alldeles för högt 220 i övertryck inte alls bra. Sen säger han att det är dags att slå på sirener och blåljus. Då högg det till i hjärtat och många tankar for genom mitt huvud. Jag var stressad, orolig och rädd. Man vet ingenting och bara sitter där och undrar och hoppas satt man är framme snart. Sen ser man alla som håller för sina öron för att höra vad personen i deras mobiler har att säga. Då tänker jag bara ha lite respekt och se itne så förbannad ut för att det kommer en ambulans med sirener. Det kan ju faktiskt vara så att någon ligger och dör i den. Då är inte personen i telefonen så viktig.
Vi kommer fram till sjukhuset och mamma ber om att få hjälp att kissa, det är det enda hon säger hela tiden. Men ingen hjälper henne. Så jag tar hennes bår och skriker att nu snor jag min mamma eftersom ingen vill hjälpa henne. Så drar jag henne till toaletten och då kommer en smått generad sköterska och frågar om hon heter Rauni och att hon ska få hjälp och visar oss vårt rum.
Mirre dyker upp i samma veva och vi går in till mamma och lägger på henne säkert runt 10 filtar. Hon ligger där och skakar och tjuter, till och från svimmar hon av av sin smärta. Tillslut kommer läkare och sjuksköterska och tar alla prover som går och känner och klämmer. De ger henne morfinliknande preparat, syrgas och dropp. Min lilla mamma låg där och såg så sjuk ut, så läskigt att se. Det gjorde ont i mig att se henne så. Hon somna till när hon fick smärtstillande. Sen sitter vi bara och väntar på svaren, så dyler brorsan upp också.
Nån timma senare kommer läkaren in och säger att hon kan få åka hem för det var inget fel på hennes prover och hon har ju inte ont längre. KONSTIGT hon har ju fått morfin?! Vi blir såklart irriterade och ifrågar sätter läkaren och han blir irriterad på oss som ifrågasätter hans beslut.
Hon får ligga en timma till för att se hur hon mår när morfinet har avtagit, hon mår bättre och han skickar hem oss, utan att veta vad det berodde på. Inte ens röntgen fick hon åka till. Han var ett jävla pucko!
Ett återbesök hade de väl kunnat bjuda på.
Nu har hon sovit sen vi kom hem och har inte ont, men är yr och lite vinglig.
Men hon sa åt Mirre att åka hem och vill skicka iväg mig på min dejt, hon gillar inte att vi daltar med henne.
Jag ska ha telefonkontakt med henne hela kvällen och händer det nåt får jag väl åka hem. Så är det bara.
Min mamma är det absolut viktigaste i mitt liv, finns ingen som jag älskar så mycket som min mamma. Den dagen hon itne finns med mig längre kommer jag inte kunna leva som normalt. Hon är mitt allt och jag vill aldrig behöva leva utan henne.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Vad läskigt! Hoppas att din mamma mår bättre nu. Håller tummarna. Vilka sketna läkare! Talade de om vilka sorts tester de tog, vad de lyckats utesluta i alla fall? Kram.
Postat av: minna
snackade med mirre idag som du redan vet. Skont att hora att hon mar battre nu i alla fall. Halsa henne stora kramar och pussar fran mig!
Postat av: Klet
Nej det sa inte direkt att de uteslöt nånting. Han sa att det är vanligt att man får ont i magen utan att det är någonting farligt eller konstigt. Men har man så ont att man svimmar och tror att man ska dö, måste det ju vara nånting galet!
Postat av: Klet
Will do that!
Trackback