Tre dikter som förklarar hur jag känner inför mig själv och hur jag känt mig de senaste åtta åren verkar det som.
Tomhet - den 24 september 2001, 18:44:46
Det äter mig inifrån till jag blir hysterisk och inte klarar mer
det är som om hela jag är ett jävla svart hål som krymper
när jag i brist på mänsklighet försöker säga något vettigt
som om alla skrattar åt mig när jag andas eller blinkar
som om jag inte kan leva
sjukaste tankarna dyker upp och jag hatar mig själv
det är som om jag vore isolerad från verkligheten
ibland känns det som att jag sitter i en bur naken och
folk skriker på mig och kastar rutten frukt på min hemska kropp
som jag aldrig mer får se
allt tar slut en natt men det kan dröja jävligt länge
Selfhate - den 5 november 2001, 21:53:30
rädsla över saker som inte kommer inträffa
osäkerhet på grund av falskhet och lögner
ständig utmattad känsla
trötthet som kryper fram
vill försvinna bort ett tag med mig själv
en resa som hjälper mig bort från det här
som kan få mig att älska mig själv
och inte bara andra
bli respekterad av mig själv
kunna se mig i spegeln utan att vilja spy
jag vill kunna le åt mig själv
jag vill kunna säga fan va stolt jag är
Jag vill sluta hata... mig själv
Jag är vidrig - den 29 juli 2008, 23:45:56
nu sliter jag av mig huden från min kropp
jag gräver bort allt tjockt vidrigt äckligt fett
jag spyr ut precis allt ur min magsäck
pillar ur det sista äcklet ur mina tarmar
Jag klipper av de där skabbiga brösten
jag hugger av dem med en stor jävla trädgårdssax
HERREGUD!
paniken växer, jag kommer aldrig duga...
jag kommer aldrig vara bra nog!
jag kommer aldrig någonsin att se ut så där!
jag kommer aldrig bli vacker!
allt jag är äckligt, äckligt, ÄCKLIGT!
om du bara ljög för mig
om du bara fick mig att tro på dig
men jag kommer aldrig tro på dig
jag kommer aldrig att vara bra nog för dig
inte i mina ögon och det gör så sjukt ont
jag tror inte jag klarar av det här nå mer.
Jag gräver och pillar djupare och djupare
det går inte att komma längre in
nu rispas naglarna mot mitt skelett
Varför gör jag så här mot mig själv?
Varför matar jag mig själv med den
här katastrofalt vidriga känslan gång på gång?
Varför dök den upp tillsammans med dig?
Jag sliter ut min tunga...
gräver ner den och plockar aldrig någonsin fram den igen!
Den får mig till det här.
jag önskar jag kunde plocka bort dessa känslor
jag önskar jag kunde älska mig själv
fan va jag avskyr mig själv.
Fitta, nu sitter tårarna fast
och det gör ont i själen, det gör så ont
och det sprider sig.
Allt detta är som en jävla sjukdom
det sprider sig och blir värre och värre!
Nu börjar det vända!
Jag kom på mig själv gå och känna mig lycklig igår det händer inte varje dag. Jag tror att det beror mycket på att jag ska ha fem veckors semester och vet att jag kommer få slappna av. Jag måste få vila, jag har kört stenhårt hela våren och behöver få ta lite tid för mig själv.
Men jag mår bättre och bara det gör mig otroligt lycklig!
ökad dos
Pappa har blivit sjukare och jag blir bara tröttare och tröttare. Hans hälsa påverkar mitt psyke en hel del kan jag tala om. Han får se till att bli frisk så ja börjar må bättre. Så att jag slipper oroa mig för honom.
Sov 12 timmar inatt och har varit helt slut i huvudet hela dagen, ska gå å lägga mig nu tror jag, puh.
Dr psyk imorn.
Var och hälsade på idag igen, han var också deppig så det blev ett ganska så kort besök. Stackarn.
Imorn ska jag till min doktor på psykiatrin, spännande. Eller inte. Vi ska utvärdera mina första 4 veckor på fluoxetin, just nu känns det ju inte som om de har hjälpt mig ett piss men det tar väl ett tag antar jag. Jag väntar och hoppas att det blir bättre. Jag hoppas även att vi kan komma fram till någonting bra inom terapi-området också. Ja, för jag ska ju gå i terapi med, inte bara knapra piller. Nu ska jag sega, som vanligt. Bajs.
Orättvist.
"It's a good thing, tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain
There'll be no last chance to promise to never mess it up again
Just a sweet pain of watching your back as you walk
As I'm watching you walk away
And now you're gone it's like an echo in my head
And I remember every word you said
It's a cold thing you never know all the ways I tried
It's a hard thing faking a smile when I feel like I'm falling apart inside
And now you're gone it's like an echo in my head
And I remember every word you said
And you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine
For the first time, there's no mercy in your eyes
And the cold wind is hitting my face and you're gone
And you're walking away
And I'm helpless sometimes
Wishing's just no good
Cause you don't see me like I wish you would
Cause you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine
There's a moment to seize everytime that we meet
But you have always keep passing me by
But you never were, and you never will be mine
Cause you never were, and you never will be mine
(You looked happy and that's great)
No, you never were, and you never will be mine
(I just miss you, that's all)
Cause you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine
There's a moment to seize everytime that we meet
But you have always keep passing me by
No, you never were, and you never will be mine
Cause you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine
There's a moment to seize everytime that we meet
But you have always keep passing me by
No, you never were, and you never will be mine"
/Robyn - be mine
nu drar jag och tar hand om farsgubben.
Min pappa är dement sen ca 2 år tillbaka, han har en alkoholdemens och det är ifrån honom mina förbannade alkisgener kommer. Jag älskar min pappa trots att mycket av mina psykiska beskymmer beror på honom och min uppväxt. Han har ändå ställt upp för mig de första 20 åren av mitt liv, så jag är skyldig honom det bästa han kan få idag när han inte kan ordna det bästa för sig själv. Han är lite vår familjs ansvar, vi är de ända som bryr sig och vi måste ställa upp, även när det är pissjobbigt! Vi måste stressa ner oss, sticka från våra jobb och lämna allt för honom - för han tillhör fortfarande vår familj och varenda en av oss älskar honom otroligt mycket!
Fy fan för alkisgenerna.
När jag stod på knä framför mina svärföräldrars toalett och spydde som en gris 06.00 imorse så slog ju tanken mig faktiskt, som den oftast gör när jag mår skit dagen efter. Är det värt att bli full (för jag tycker faktiskt mycket om att vara full), för att sen må så jävla dåligt som jag gjorde. Sprängande huvudvärk, ont i hela kroppen och kaskadspyor. Fy fan, jag vill inte längre men jag kan inte heller sluta helt. Jag känner verkligen det. Vadå sluta? Neeeej... jag behöver ju inte sluta jag kan ju dricka mindre bara... men nej det funkar inte så alls. Jag kan inte. Jävla alkisgener!
Utseendefixering på en mycket högre nivå.
Varför jag gör dessa listor? Jo, för att jag ska kunna tänka på annat. Jag har nu skrivit upp allt jag måste komma ihåg att hinna göra och så har jag gjort en lista på fem möjliga outfits som jag ska prova ut ikväll. Jag kommer alltså slippa tänka på det konstant eftersom jag har allt nedskrivet, jag kunde somna i tid igår eftersom jag inte behövde grubbla på det.
När jag läser detta själv, inser jag hur pass störd jag är emellanåt. Vem fan gör såna listor? Varför är det så viktigt att komma ihåg att måla tånaglarna i en speciell färg, vem kommer att reagera på mina tånaglar liksom. Jag tror nog bara att jag vill att helheten ska vara schysst. Att folk ska tänka "oj, hon har ansträngt sig och ser bra ut" för jag tror ju att alla ska tänka "Men usch, varför är X ihop med en så tjock och ful brud för, han kan ju få så mycket bättre". Det är vad jag tror att de kommer tänka - som jag skrev tidigare, jag tänker om mig själv så som ni tänker om er värsta fiende och så lite värre. Det jag säger till mig själv skulle jag alrig någonsin säga till någon annan, eftersom det skulle såra den personen ofantligt mycket. Hur kommer det då sig att jag varje dag kan hacka ner på mig själv, säga fula saker och vara elak mot mig själv? Varför är jag inte värd någonting i mina egna ögon? Varför är jag så värdelös? Om jag hade svaret på det skulle livet vara så mycket enklare.
Pain in the ass...
Jag hatar när jag beter mig så här.
Midsommar = ångest
Precis nyss uppstod en sån situation som jag inte kan eller vill skriva om i min orginalblogg. Min pojkvän frågade om jag skulle med till västerås för att fira midsommar. Första reaktionen var: Asbolut inte! Hur normalt är det? Jag har att välja på antingen det eller att sitta hemma ensam och just nu känns det som om jag hellre sitter ensam än att jag åker med. Jag pallar inte att träffa en massa folk som jag inte känner så bra, jag känner inte för att behöva anstränga mig till att föra ett normalt jävla samtal. Det är ett av det stora problemen, jag kan inte föra normala samtal med folk, jag blir nervös och stakar mig, säger korkade saker, rodnar och sitter hela tiden och tänker på hur jag ser ut och vad de tycker om mig och eftersom jag tänker på annat är jag inte med i samtalet och hänger inte med i vad som sagts och verkar då korkad när jag inte kan komma med en vettig motreplik.
Ett annat problem är ju hela min utseendefixering, jag kommer att vara den fulaste tjejen på hela festen, den tjockaste, den finnigaste, den med fulast hår och kläder. Jag är inte en typiskt snygg tjej och det kommer säkert vara flera stycken snygga tjejer där.
Så måste vi sova hos min pojkväns föräldrar, jag gillar verkligen dem jättemycket, men jag vill alltid att de bara ska se mina bra sidor och jag är rädd att de kommer se även de sämre sidorna om jag tar risken och åker dit.
Jag har även problem med alkoholen, när jag väl dricker finns det inget stopp, utan jag dricker tills jag blir stupfull och aspinsam, tills jag ragglar runt på golvet, tills jag säger något riktigt korkat, tills jag däckar helt enkelt. Jag har dock blivit lite bättre på att sköta mig eftersom jag har erkännt problemet för mig själv, men jag är alltid orolig över att jag inte ska klara av att hålla det på en lagom nivå. Om jag inte dricker blir hela proceduren mycket svårare och min sociala fobi blir på tok värre än om jag är packad. När jag är packad är jag enligt mig själv just då en mycket bättre, trevligare och snyggare människa. Jag vill inte behöva ta några tabletter heller för att klara av såna här situationer, även om jag tror att de faktiskt skulle hjälpa. Då stannar jag hellre hemma, precis som jag har gjort de senaste 10 åren på midsommar och alla andra storhelger.
Jag hatar att jag inte bara kan ha roligt som andra "normala" människor - jag räknar annars in mig i den gruppen men inte just nu. Jag fattar inte vad som gör det så jävla svårt eller varför alla dessa neggotankar poppar upp i huvudet på mig.
Fan, jag har inte ens något alternativ, syrran + familj ska resa bort. Bästa vännen är redan bortrest. Undrar om mamma jobbar eller är hemma, men det är inte så kul att fira med henne heller. Fan ska jag behöva sitta hemma och ruttna eller ska jag tvinga iväg mig till västrås och bara möta det som är jobbigt. Ha en egen KBT-session?
Pojkvännen blir ju lite ledsen när jag aldrig följer med och hälsar på hans vänner, han vill ju gärna visa upp sin kära flickvän och hans vänner frågar alltid efter mig och vill att jag ska komma. Jag hittar ju alltid olika sätt att slippa undan, antingen ska jag jobba samma dag eller dagen efter eller så rymmer jag hem till syrran och gömmer mig där. Pojkvännen sa även att han snart måste ta en bild på oss tillsammans med dagens aftonbladet så folk inte misstänker att han och jag har gjort slut och han bara ljuger ihop att vi är ett par :) ILLA!
Jag ska tänka på saken, jag sa att jag kan följa med och käka middag med hans föräldrar och sen åka hem :)
Introduktion
Detta är en blogg som kommer handla om mitt psykiska välbefinnande. Bloggen kommer även att handla om vägen till lycka, mod, självständighet, frihet från rädslor och normalitet vad det nu är?
Jag har för ca tre veckor sen börjat att ta ett SSRI-preparat för att försöka bli kvitt en långtidsdepression, även för att kunna arbeta med min sociala fobi och min GAD (genral anxiety disorder).
Jag har börjat min resa till ett lyckligare liv, ett liv där jag inte behöver oroa mig för allt och ingenting konstant, ett liv där jag vågar utbilda mig, ett modigare liv, ett liv där jag vågar vara mig själv, ett liv där jag kan vara stolt över mig själv och acceptera mig själv och min kropp. Ett bättre liv än det jag har idag.
Mitt liv idag är faktiskt bra i stort men det blir aldrig riktigt så bra det skulle kunna vara pga av att jag hämmar mig själv konstant, för att jag talar till mig själv så som du skulle tala till din värsta fiende, för att jag inte vågar och för att jag faktiskt inte kan på egen hand göra mitt liv till det bästa det skulle kunna vara. Så nu tar jag hjälp av lite "lyckopiller" (sorglig benämning). Om nångra veckor kan jag även börja behandling med KBT-terapi eller någon annan slags terapi. Vilket klart behövs.
Jag kommer skriva allt jag inte vågar eller vill skriva i min "vanliga" blogg, jag kommer vara mer privat och detaljerad och skriva från hjärtat om alla mina känslor och vara riktigt ärlig - framför allt emot mig själv. Jag vill kunna släppa lös allt jobbigt, fult, äckligt, ledsamt, tråkigt, skabbigt, sorgligt, knasigt och knäppt!
