Haywire

Precis nyss uppstod en sån situation som jag inte kan eller vill skriva om i min orginalblogg. Min pojkvän frågade om jag skulle med till västerås för att fira midsommar. Första reaktionen var: Asbolut inte! Hur normalt är det? Jag har att välja på antingen det eller att sitta hemma ensam och just nu känns det som om jag hellre sitter ensam än att jag åker med. Jag pallar inte att träffa en massa folk som jag inte känner så bra, jag känner inte för att behöva anstränga mig till att föra ett normalt jävla samtal. Det är ett av det stora problemen, jag kan inte föra normala samtal med folk, jag blir nervös och stakar mig, säger korkade saker, rodnar och sitter hela tiden och tänker på hur jag ser ut och vad de tycker om mig och eftersom jag tänker på annat är jag inte med i samtalet och hänger inte med i vad som sagts och verkar då korkad när jag inte kan komma med en vettig motreplik.
Ett annat problem är ju hela min utseendefixering, jag kommer att vara den fulaste tjejen på hela festen, den tjockaste, den finnigaste, den med fulast hår och kläder. Jag är inte en typiskt snygg tjej och det kommer säkert vara flera stycken snygga tjejer där.
Så måste vi sova hos min pojkväns föräldrar, jag gillar verkligen dem jättemycket, men jag vill alltid att de bara ska se mina bra sidor och jag är rädd att de kommer se även de sämre sidorna om jag tar risken och åker dit.

Jag har även problem med alkoholen, när jag väl dricker finns det inget stopp, utan jag dricker tills jag blir stupfull och aspinsam, tills jag ragglar runt på golvet, tills jag säger något riktigt korkat, tills jag däckar helt enkelt. Jag har dock blivit lite bättre på att sköta mig eftersom jag har erkännt problemet för mig själv, men jag är alltid orolig över att jag inte ska klara av att hålla det på en lagom nivå. Om jag inte dricker blir hela proceduren mycket svårare och min sociala fobi blir på tok värre än om jag är packad. När jag är packad är jag enligt mig själv just då en mycket bättre, trevligare och snyggare människa. Jag vill inte behöva ta några tabletter heller för att klara av såna här situationer, även om jag tror att de faktiskt skulle hjälpa. Då stannar jag hellre hemma, precis som jag har gjort de senaste 10 åren på midsommar och alla andra storhelger.

Jag hatar att jag inte bara kan ha roligt som andra "normala" människor - jag räknar annars in mig i den gruppen men inte just nu. Jag fattar inte vad som gör det så jävla svårt eller varför alla dessa neggotankar poppar upp i huvudet på mig.

Fan, jag har inte ens något alternativ, syrran + familj ska resa bort. Bästa vännen är redan bortrest. Undrar om mamma jobbar eller är hemma, men det är inte så kul att fira med henne heller. Fan ska jag behöva sitta hemma och ruttna eller ska jag tvinga iväg mig till västrås och bara möta det som är jobbigt. Ha en egen KBT-session?

Pojkvännen blir ju lite ledsen när jag aldrig följer med och hälsar på hans vänner, han vill ju gärna visa upp sin kära flickvän och hans vänner frågar alltid efter mig och vill att jag ska komma. Jag hittar ju alltid olika sätt att slippa undan, antingen ska jag jobba samma dag eller dagen efter eller så rymmer jag hem till syrran och gömmer mig där. Pojkvännen sa även att han snart måste ta en bild på oss tillsammans med dagens aftonbladet så folk inte misstänker att han och jag har gjort slut och han bara ljuger ihop att vi är ett par :) ILLA!

Jag ska tänka på saken, jag sa att jag kan följa med och käka middag med hans föräldrar och sen åka hem :)