nu drar jag och tar hand om farsgubben.

Pappa är dålig och jag måste åka och ta hand om det, tur att mamma kunde ställa upp och följa med för jag vet inte om jag hade pallat det själv ärligt talat. Jag hade varit tvungen såklart, men det hade varit så mycket jobbigare. Jag ska iaf åka till sjukhuset nu och titta till pappa och vara ett stöd för honom. Han kan ju inte kommunicera så bra själv så han behöver nog oss där, plus att det inte är kul att var på akuten ensam.

Min pappa är dement sen ca 2 år tillbaka, han har en alkoholdemens och det är ifrån honom mina förbannade alkisgener kommer. Jag älskar min pappa trots att mycket av mina psykiska beskymmer beror på honom och min uppväxt. Han har ändå ställt upp för mig de första 20 åren av mitt liv, så jag är skyldig honom det bästa han kan få idag när han inte kan ordna det bästa för sig själv. Han är lite vår familjs ansvar, vi är de ända som bryr sig och vi måste ställa upp, även när det är pissjobbigt! Vi måste stressa ner oss, sticka från våra jobb och lämna allt för honom - för han tillhör fortfarande vår familj och varenda en av oss älskar honom otroligt mycket!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0